När en vän dör ...
Då gråter jag såklart
jag önskar
och jag har bett så många böner ...
Sen tänker jag att Gud är rättvis...
Att Han / hon vet att Mathias inte ville leva sitt liv totalförlamad
och tackar för den omtanken
Sen kommer sorgen ...
Att man tappar den kontakten , den kramen , det samtalet ... Den Vännen!
Att man ändå önskar liv ,
fastän det livet inte alls var det min vän önskade .,...
Det är svårt i sorgen!
Men jag förlitar mig på Gud och läser detta ;
När jag dör är jag alls inte borta
fast min kropp blivit till mull.
Min vän, ty med allt som susar och sjunger
skall jag komma tillbaka igen.
Genom fåglarnas kvitter i träden
genom fjärilars fladdrande slag.
Genom flingornas dans på er ruta
skall jag ge er en hälsning var dag.
Och när björkarna spricker om våren
och ni känner en varmare vind.
Skall ni ana min själs odödlighet
när jag dunlätt kysser er kind.
Och då vet ni: jag är inte borta
nej mer nära än ni kan förstå.
Genom allt som susar och sjunger
skall min hälsning med kärlek er nå.
1:a Korinter brevet
Såå ... sorg <3 ...
Men Vi ses i Nangijala Mathias!