Barn som man älskar <3
Kanske var det då mina barn föddes
Då allt plötsligt hade en annan betydelse ….
Plötsligt blev allt på ett annat plan lixom …
Det var ett par tre, fyra barn som skulle bli till
Jag som människa skulle bli en fullfjädrad Mamma …
Tja som livet förväntas vara, om man har lite tur i fertiliteten …
Sen kom småbarnsåren … alla blöjbyten, dagislämningar, träningar, kojbyggen, cykelträning, mera blöjbyten, slalomträning eller snowboard var det, mera dagis, mera skolskjutsar, simskolor, ännu mera träningar, en sladdis … mer av allt ….
Då blev jag en person som faktiskt behövdes ; Mamman
En mamma som kunde trösta , mata , sjunga ( om än falskt ) hämta , lämna, ha diskussioner med, på något sätt var jag väl en viktig person i en , två , tre , fyra personers liv …
Men det livet gick över, med känslan att jag faktiskt gjort det bra … för dom behöver mig inte längre ….. typ !
Tja en sanning med lite modifikation…. Sanningen är att de gjort det bra , men som jag behöver min mamma så behöver de ibland mig ! Åh ju äldre man blir ju mer uppskattar man sina föräldrar – jag med <3
Men en med mina barn finns en betoning på ibland…. Allt mer sällan faktiskt!
Det var då jag kom på att jag kanske skulle skriva en slags krönika …
Någonting som påminner oss alla att ta till vara på den tid barnen är små. Den går fort ska ni veta !
Jag älskar synen på den mellersta sonen i snickarbyxshorts plockande maskrosor <3
Jag älskar den minsta som satt i sandlådan och grävde, även om jag inte älskar att han alltid ville det 05.30 – men minnet är finare än den tröttheten som rådde <3
Jag älskar den äldsta sonens funderingar om Star Wars och fnissar lite nu när den minsta har samma …
Jag älskar barnens tramp i trappan och blir irriterad över tonåringens spring med kompisar upp och ner …. Men försöker påminna mig
Jag älskar de sömning kramarna, de barn som kryper ner i sängen efter mardrömmar … men det är svårt att älska den tonårs-svett som omger en när man vill kramar ibland. Eller den fulla dumma ungen som kommer in och mitt i natten inser att han älskar sin mamma ….Men jag ska ge kred. åt mina barn (även de stora) De ger de finaste underbaraste kramarna!
Så livet pågår … Underbara barn blir underbara tonåringar som blir underbara unga vuxna!
Jag kan se på dem och stolt irritera mig över dem … Dom är på ett sätt mina, inte bara mina, men utvecklades som någon annan person än den jag trott, alldeles av egen förmåga, lite arv och lite miljö; Min hjärte- bäbis <3
Ta vara på dem! Skrik inte förmycket, krama för mycket! Tjata för mycket, fråga för mycket – snart är det för sent!
De är bara till låns ett litet tag i livet
Jag visste inte det, så nu är det mycket saknad och längtan istället för tjat och irritation …
Varför går livet så fort?
Varför växer barn på accord?
Varför talar inte någon om i början på livet att man måste ta vara på småbarnslivet ….. eller förresten varför sa ingen åt mig att lyssna när antagligen någon annan generation sa det ??