Vi har fått hur många frågor som helst om sömnmetoder. Jag har läst på en del om sömnmetoder och vilket vetenskapligt stöd som finns och inte finns i sommar. Men först när jag läste Godnatt Alfons Åberg för Edvin en kväll så kände jag att jag kunde skriva om ämnet.

Har ni läst boken? Pappa nattar Alfons som inte vill sova. Alfons ropar på pappa en miljon gånger, han vill kissa, dricka vatten, har hällt ut vattnet i sängen, vill ha nalle, är rädd för ett lejon i garderoben etc etc. Pappan blir tröttare och tröttare och det märks.

Pliktskyldigt och med mer och mer släpande steg hjälper han Alfons med det han ber om och säger varje gång åt sonen att det är dags att sova.

Till slut somnar pappan på vardagsrumsgolvet av utmattning. Då stoppar lille Alfons om honom och går och lägger sig och somnar.

Det är en fin och kärleksfull bok med hög igenkänningsfaktor för mig i alla fall.

Men tänk om Pappa Åberg hade använt femminutersmetoden…

Alfons ropar på pappa. Pappa svarar inte. Alfons blir rädd och ropar högre. Pappa svarar inte. Alfons springer upp och letar efter pappa. Pappa svarar inte utan lyfter tillbaka Alfons i sängen.

Alfons ropar på pappa. Pappa svarar inte. Alfons ropar på pappa. Pappa tittar på klockan medan han läser tidningen. Alfons skriker efter pappa. Efter fem minuter kommer pappa in och säger ”sov nu Alfons”. ”Men det är ett lejon i garderoben” skriker Alfons.

Pappa går ut. Alfons gråter. Pappa tittar på klockan och läser tidningen. Alfons gråter och skriker…

Nä, jag står inte ut längre. Det är ju tortyr bara att skriva om det.

Kanske ”effektivt” men till vilket pris?

Det finns enstaka studier som visat att femminutersliknande metoder (alltså att inte svara på barnens skrik på ett visst antal minuter och efter denna tid gå in och visa att man finns men inte trösta barnet) ger färre uppvaknanden och längre nattsovtid. Och några som inte visar någon effekt.

Men att inte svara på barnets signaler är för mig big no-no i umgänge med barn. Missförstå mig inte. Jag menar inte att föräldrar alltid måste ha förmåga att svara superpedagogiskt på första signal. Ibland orkar vi ju inte alls med. Då kanske barnet får ropa ganska många gånger innan vi kommer. Att svara på barnets signaler betyder inte alltid heller att göra vad barnet ber om. Men att försöka förstå vad barnet vill, visa barnet att du lyssnat och sedan berätta tydligt hur ni ska göra. Ibland är det vad barnet ber om, ibland inte.

Men det är för mig skillnad på att inte alltid orka och att ha en princip där man som förälder inte ska lyssna på barnet. Då sätter man inte barnets behov först. Att sätta barnets behov först är vårt jobb som föräldrar. Det är så vi bygger trygghet, kärlek och närhet